En musikfilm om Hjältens Resa!

Ljudet har alltid blivit ett issue varje gång vi filmat. Därför ville jag för denna gång prova att göra något där ljudet redan finns. På chans ringde jag upp Erik Hjärpe som är ute på turné med sitt Damn! och Timbuktu. Erik har en liten hobbyverksamhet tillsammans med Svante Lodén där de gör låtar utan någon som helst förberedelse, under bandnamnet ”The Nevergreens”. Min fråga tyckte de lät så knäpp så att de ville gärna prova att göra något. Jag mailade över en kort förklaring på vad som menas med ”Hjältens Resa”, och två dagar senare låg det en liten låt i mailen. Kudos!

Utifrån denna låt började jag sen spåna ihop en liten historia där jag ville illustrera sångtexten, och just det som ”Hjältens Resa” handlar om. Vår lokal har tre rum, och det kändes logiskt att försöka gestalta de tre akterna (som Hjältens Resa består av) med hjälp av de tre rummen. 

Efter förra veckans debacle med en kamera som inte fungerade, varpå vi återigen använde oss av en iphone beslöt jag inför denna gång att fråga ett kameraproffs, Tore Grönlund - som till vardags arbetar på Scandinavian Photo. Tore är duktig på scenerier, och utifrån mina idéer kunde han spetsa utförandet ytterligare. 

Visst är filmen knäpp. Men jag gillar det. Den har ett par skavanker i form av ett konstigt streck i bilden, det syns att Björn drar i snöret i början, och något mer. Kanske borde jag även spelat monstret i akt 3. Men sammanlagt tycker jag den har sin udda charm.

Återigen ingen egentlig förberedelsetid, inspelning från kl 8.30 - 10.30. Inga klipp i filmen. Hade vi haft mer tid skulle så klart “akt 3” blivit ännu vassare, men vi tar det med oss till nästa gång. 

Och Hjältens Resa då? Vad är det? Jo, det är namnet och temat för den manuskurs som Therese ska hålla den 23 sep. Kan man inte den bör man nog tänka om ifall man vill skriva filmmanus. ;)

En Magnus, Brasse och Eva-film!

Förra veckans försök med att göra en "ICA-film" gav viss mersmak. En knäpp idé och så kör man på det. Den här veckan ville jag åter göra en film som promotar - precis som Icas filmer - fler saker än bara en. Tanken från början var att när Therese kommer in i filmen skulle det komma en skylt som promotar den manuskurs hon ska hålla 23 sep. Problemet som jag inser med förra filmen är bara det att informationen på de analoga skyltarna går inte in. Det är en kul/knäpp film, men jag tror inte en enda biljett till Måndagsklubben eller regikursen (som vi oxå gjorde reklam för) blev såld tack vare filmen. (inte heller blev någon t-shirt såld)

Således fokuserade vi den här historien på ett enda ämne, nästa Måndagsklubb. 

En annan detalj som växer sig fram trots att ingen kommenterat det är att bilden och ljudet som iPhonen ger inte är fantastisk. Man önskar att det var lite bättre. Eller åtminstone jag och Therese. Därför hämtade vi en lite bättre systemkamera som vår dotter har gjort till sin egen. Bilden blev genast bättre. Men ljudet..? Vi var just på gång att acceptera ljudproblemet när batteriet dog. Vår Canon-kameras batteri verkar hålla i 10 minuter. Tröttsamt. Så för att fatta ett snabbt beslut och komma vidare så gick vi tillbaka till Iphonen. 

Några repetitioner och därefter två tagningar som båda fungerade. Med oklar ledning, var det jag eller Therese som regisserade?, så blev det enklast för oss alla om vi gjorde allt i en bild. Sagt och gjort. Resultatet med två "tokiga" män och en "förnumstig" kvinna gav snabbt associationen till Magnus, Brasse & Eva. Det får vara så för den här gången. Men vi har lovat varandra bättring framöver. 

Väl inspelat gick jag till Good Film & Post i Malmö och frågade Daniel Karlsson där om han hade 10 minuter över. För den här gången hade han det. Tack Daniel och Good! 

Nerlagd tid den här gången: Spåna fram en idé/ett manus: 45 minuter. En timme på inspelningsplats. 10 minuters samtal med Daniel på Good per telefon, och sms.  30 minuter med att ladda upp filmen på olika medier. Totalt lite drygt 2.5 timmars arbete. Plus att skriva den här texten: 30 minuter. 

Vi gör en "ICA-film".

Den senaste filmen - 10-sekundersfilmen med en skylt i fiskelina - gav bland annat en kommentar på Linkedin; "Fantastisk animering". Lite ironiskt så där, men tanken ledde vidare till att ja, det är så här Icas filmer ser ut - fast utan budget. Så låt oss fortsätta detta koncept till en "riktig Ica-film". Så en liten dum historia med poäng i slutet som tar upp det vi försöker sälja just nu. 

Den här gången behövdes det mer än 30 minuter på inspelningsplats. 2 timmar räknade jag med. Detta innebar att det var omöjligt att be någon som helst om hjälp. Björn Arvidsson som egentligen är polis hade möjlighet att flexa med sin arbetstid, vilket var tur för mig och filmen. 

44900.jpg

Den här gången hade vi ett stativ med oss. Köpt på Kjell å Co för 149kr. Men på nätet hittar jag samma sak för halva priset. 

Med bara jag och Björn på inspelningsplats så inser jag i efterhand att vi borde varit en till. Åtminstone för att hålla koll på vad jag och Björn säger. Min replik om apelsinen "den ska man inte dricka..." är ju rent slarv som inte hade skett om någon till varit på plats. 

Efteråt klippte jag ihop det i Mac-datorns eget redigeringsprogram, Imovie. Ett program som ständigt hånas av oss 'etablerade' filmare. Samtidigt för min egen del tyckte jag det var helt okej för den här lilla filmen. Mitt eget intryck av riktigare program som Davinci Resolve eller Premiere är att dessa program är fantastiska och med dom kan jag säkert flyga till Mars. Fast vad ska jag med dessa kapaciteter om jag bara vill till Ica och köpa mjölk, typ. Jag kommer att köra med Imovie ett slag till. 

På måndag lägger vi upp den på Facebook, och så får vi se hur folk reagerar och om vi får något sålt tack vare den. /M

Sommarens små filmer - hur och varför...

De små filmer vi har gjort under sommaren har fått lite uppmärksamhet av folk som undrat hur och varför. Så här kommer en liten genomgång: 

"Regikurs Promo". Alldeles för sent - slutet av juni - insåg jag att folk inte hade lagt märke till att jag skulle köra en kurs i filmregi 15 juli. Eftersom jag och Therese tillsammans tidigare kört regikurser så ville jag nu visa att det bara var jag. Och på mitt sätt. 

Med inspiration av en amerikansk promotion film för ett "webinar" så hittade jag på en rappakalja som naturligtvis var alldeles för svår att komma ihåg i ett svep. Eftersom jag lärt känna unge Sadik Salem tidigare bad jag honom sköta kameran och vara lite regissör åt mig. Han bad i sin tur sina kamrater Daniela Runesson och Marcus Csanady att hjälpa till. Några dagar innan vi skulle köra slog det mig att en ensam figur i bild må vara kul, om det är en kändis. Men ärligt, "pratande typer" förblir bara "pratande typer". Det blir mer intressant om det finns någon till med i bild. Ying o Yang, Helan o Halvan etc. Därför frågade jag Björn Arvidsson som hade tid och lust att ställa upp. 

Vi filmade i Ideon Innovations lokaler, som - fick jag veta efter filmen var klar - tydligen är något helt annat än Ideon. (Där kan man ju undra hur varumärkesproffsen egentligen tänkte) Jag säger således fel i slutet av filmen när jag nämner Ideon och inte Ideon Innovation. 

Ganska snabbt satte alla i teamet hur de skulle röra sig och agera, vilket gjorde att de fick ta en paus med an jag fick gå runt för mig själv och rabbla texten i en halvtimme. Vi började kl 10.00 och var klara för att äta pizza kl 14.30. 

Därefter tog Sadik med sig materialet hem till sig. La på en ljudeffekt i början, förstärkte klippet slutet, gradade bilden lite, och la på slutskylten. På morgonen därpå tankade jag upp filmen direkt på facebook, och filmen fick ett väldigt bra genomslag. 

Om det hjälpte kursdagen den 15 juli vet jag emellertid inte. FotbollsVM och medelhavsvärmen gav inte direkt folk lust till att gå en filmkurs. Men som med allt man gör så leder inte alltid resultatet till det man förväntade sig, men till något annat, nytt och spännande. 

Uppmuntrad av framgången med Regi-promon, så insåg jag att den konsert vi skulle ha i början av augusti med Tibble Transsibiriska behövde en push i sociala medier. Men tid fanns egentligen inte. Vad kan jag göra på en timme? Och utan redigering eller någonting. Det knäppa med att hålla en konsert med sex musikanter i en lokal som knappt tar 25 personer har (för mig) en inbyggd humor som borde tas till vara. Jag frågade Björn igen om att vara med, och så filmade vi med min iPhone 6. När vi höll på så kom Björn med idén om att filmen borde ha en slutkläm i form av den andra "scenen". Vilket nu i efterhand är en självklarhet. 

Vi filmade från kl 9-10 ca och kl 12 la jag ut filmen på Facebook. Ingen grade eller puts. Emellertid har Macens eget bildprogram en funktion som gör att man kan putsa en film (dvs klippa bort skräprutor i början och i slutet) samt lägga till ett klipp. Det räckte för att filmen skulle bli det den blev. 

Eftersom jag trodde reaktionerna skulle bli som med första filmen blev jag lite besviken. Men lärdomen efteråt är ändå att Regi-promon var mycket mer visuell. Den är kul att titta på. Tibble-filmen är mer jag som babblar utan visuella knep. Då bör man hålla sig kortare. Dessutom gav den inblandade något att dela, och mig med flera något att prata om. Plus; en halvtimme efter filmen hade lagts upp ringde Sydsvenskan och ville göra intervju om konserten. Om det berodde på filmen eller på ett tidigare pressmeddelande får vara osagt. Själv väljer jag att tro på karma! 

Dags för ny regikurs den 2 sep, och jag tänkte att då är det väl bara att publicera den fina Regi-promon en gång till. Men ganska omgående märkte jag på gensvaret på Facebook att gammalt är lika med ofräscht. Vem vill se den filmen en gång till? Nytt och kort är bättre än gammalt och lite långt. Och var finns tiden till att filma något större? Ingenstans. 

Men vad var budskapet från den längre Regi-promon? Tja, att regi kan vara lika enkelt att lära sig som hur man kokat en potatis. Och en stillbild från Regi-promon jag försökt tjata på sociala medier var just den där jag håller i en potatis. Det kanske man kunde göra något kul av? 

 
Ny regikurs!-2.png

Björn, som precis som jag själv, ändå gillar att stå framför kameran var beredd att ställa upp. Nu behövde vi bara någon kunde hålla i iphonen. Daniela från första inspelningstillfället bor ju i Lund men skulle med tåg kl 9. Så sagt och gjort, kl 8.30 fick Björn och Daniela dyka upp till Tiny Lumberjack, och så filmade vi illa kvickt. En detalj som ingen av oss tänkt på är att man är lite mosig i ansiktet någon timme efter man stigit upp. Åtminstone om det är 25 grader ute och man är över 40 år. Det slår mig att vi inte är lika good-looking som på still bilden. 

Återigen ingen grade eller någonting. Eftersom den var så kort tankade jag även upp den på Instagram, som erbjuder lite olika filter. Här fanns ett filter som fick mig och Björn att se lite bättre ut. Därför fick det också bli denna Instagram-version som jag la upp på Facebook. 

Kl 11 samma dag var filmen uppe på Facebook och har sen dess gett en del brus. (irriterande är så klart att samma sekund som den lades upp så kommer ett mail från Facebook som frågar om man inte ska betala för att den ska synas bättre. Deras maskiner läser så klart av att vi vill sälja något med filmen, och därför bromsas den. Efter en timme hade 5 personer sett den, så istället fick jag som privatist dela den, vilket gav visningarna fart) 

Men har detta nu lett till fler kursdeltagare? Jag vet inte. Kanske har jag skrämt bort någon med min så kallade humor. Å andra sidan kanske jag har lockat någon annan lite mer. Tiny Lumberjack syns mer i bruset. Det är en bra sak. 

Jag tror att en seriös film-pedagog bör filma själv. Att bara prata ekar lite tomt. När jag nu har filmat dessa filmer med noll i budget och med ingen tid alls så ger det mig också en insikt i vad som är möjligt om man inte har tillgång till annat än sin mobil. Det finns oändliga möjligheter. Och det är väldigt kul att få hålla på. 

Nu kanske inte så många läser ända hit ner, men kommentera gärna om ni får några tankar. Kring vad film kan ge. Kring om filmerna är kul eller bara "bajs" (som någon skrev om en tidigare film vi gjorde för länge sen) Eller något helt annat. 

(Är inte kommentatorsfältet där så klicka på rubriken så hoppar bloggen in på enskild sida med möjlighet till kommentar) 

Support your local film-maker!

As you might have figured, being an independent film-maker is - besides it being a creative and happily and forever joyfully free kind of work - dead-pan hard, at least when it comes down to making a descent living with everything that one has to pay for. Even in Sweden. 

Therefore and to promote our brand new web-series Happy Street, we now offer this fancy t-shirt that can be yours for the price of no more than a couple of beers in the hipster-bar. 

 When buying this t-shirt you are also supporting the charity foundation Women for Women International!   Colors: Navy blue, Red and Green

When buying this t-shirt you are also supporting the charity foundation Women for Women International! 

Colors: Navy blue, Red and Green

Jimmy C that's me!

Jim Cummings is a film-maker who I happened to find some years ago on Twitter when he commented on the fantastic opportunities of the short film thanks to the web. Since then, Jim has really taken advantage of the web and is now in the process of launching his first own feature film. In parallel, thanks to his short film Thunder Road, who won the short film award in Sundance 2016, he also started his own acting career. See Thunder Road below, to understand. In The Handmaid's tail, he has a role, and soon he will also be playing the astronaut in an upcoming TV series, which he also writes(!). It might sound like a busy career, so I put 5 questions to Jim. 

1. Who are you?  I'm a filmmaker from New Orleans Louisiana. I made a short film called thunder road in 2016.

2. How did you start your career? (How did you "get that foot in the business"?) It was very gradual I spent about eight years working on other peoples' projects as a producer and climbed the ladder to become a line producer of branded content at a comedy company before ending my six year hiatus from directing by making the Thunder road short film.

Since this short film, Jim has made a series of one-shot shorts. Check out the entertaining "The Robbery" below.

3. How come you keep doing these one-shot-films? I like one takes, they're very difficult to do well. They're challenging, and you can hide a bad filmmaking and poor acting with conventional editing.

4. From where do you get your inspiration? Alphonso Cuaron, Alfred Hitchcock, Joe Dante, my buddy Dustin Hahn

5. What will come next from you? (That we will be able to see in Sweden)  We're in development with FX four hour TV show about space right now and we're shooting the Thunder Road feature film in November.

One extra: If you got to chose one single clip from the net (not made by you)...

In addition, Jim Cummings has currently a kick-starter campaign going for the shooting of his coming feature version of Thunder Road. Check it out.

Mickey Duzyj: Ödmjukhet som USP

(Interview in English further down)

"Vad är så speciellt med dig, lille vän?" Som frilansare kan den frågan eka i huvudet när man ska försöka presentera sitt nästa projekt för en möjlig finansiär. Den här filmaren som vi nu vill slå ett slag för verkar ha ödmjukhet som sin Unique Selling Point. Trots att han jobbar i NewYork och har sportkanalen ESPN som uppdragsgivare verkar hans verk att gå stick i stäv med den amerikanska myten. 

Mickey Duzyj, tecknare och animatör. Och dokumentärfilmare. Av en slump trillade vi på några av hans alster på Vimeo, och kanske var det just ödmjukheten som fick oss att fastna. För där man annars alltid letar efter störst, bäst och snabbast, så verkar Mickey söka något annat. För vad sägs om de här ämnena: "Hur koreanska baseball-spelare släpper slagträet efter en träff", "Hur markerar tennispelare en vunnen boll", "18 spikar i mini-golf". 

Eftersom nästan alla går att nå nuförtiden så ställde vi 5 frågor till Mickey. Here goes: 

1. Who are you? My name is Mickey Duzyj, and I'm an artist & maker of documentary films. 

2. How did you start your career? (How did you "get that foot in the business"?) I went to art school in New York and was looking for a viable path where I could stay in town and pay back my loans. I ended up working as a commercial illustrator for a while (doing the usual hustle of bringing my portfolio around to magazines and sending mailers,) but always did sports projects either on the side or with sports apparel brands. Years in, I got linked into the ESPN universe, and met some producers and art directors who knew my personal work and helped me take a more active role in the stories/subjects I worked on.

3. Why this interest in these quite odd topics as "How Korean baseball-players throw their bat" and "mini-golf"? The easy answer is to say that I make work to amuse myself and these are subjects I find intriguing, but it's also the case that I feel these stories hadn't been reported well. In the case of "The Perfect 18", I read a blogpost about Rick Baird's incredible perfect game of mini-golf (18 hole-in-ones in a row), but then read a slew of interviews that were so lazy and dismissive. It led me to reach out to Rick to dig deeper about what happened and what it really meant to him. For the Asian stories I've done, much of what was written about the subjects were poorly done too. So sometimes, bad art can lead to good art.

4. From where do you get your inspiration? I'm not someone who can compartmentalize things that inspire me from different media, so I feel equal inspiration from books, music, film, the experience of being a dad/spouse/friend, and the silly stories we all tell each other to make our lives a little easier to live. Maybe that's a terrible answer, but just this weekend, my friend told me an amazing story about a hardware store owner in Brooklyn who hires writers to compose hilarious messages on his store's sign, I was amazed by the design in the new Mario Cart, and I read an incredible graphic novel about how modern podcasts are made. It was all was equally inspiring, and I'd say generally that there's no real separation between ideas I like in my personal life and ideas I like to explore in my professional life. 

5. What will come next from you? (That we will be able to see in Sweden) More films. And Swedes will love them.

One extra: If you got to chose one single clip from the net (not made by you), which one would you choose, and why? (this can be whatever you like, a clip from a nature-show, an interview, an animation) I'll choose "Mike Song + David Elsewhere - Kollaboration 2001". It was the first internet video I ever truly loved (and still do.) Maybe I'll make a film about it someday.

Vad vi pratar om när vi pratar om karaktär...

En karaktär i ett manus är en figur/person/människa som förekommer i historien. 

Emellertid lyckas undertecknad själv ibland att förväxla en karaktär med rätt och slätt en figur. För som ordet karaktär anger (t ex från wikipedia) så betecknar ordet "en persons, plats eller situations kännetecken, egenskaper eller läggning, sådant som karakteriserar personen, platsen, föremålet eller situationen". 

Med andra ord, en rollfigur som inte har några karaktäriserande drag är rimligen ingen karaktär utan snarare en figur/deltagare/utfyllnad. Och en figur som inte har några karaktäriserande drag är både ointressant att läsa och för skådespelaren att spela, och i sista hand, för åskådaren att beskåda.

Följaktligen vill ingen skådespelare göra en figur som inte har någon karaktär. Regissören måste för att få skådespelaren med på sitt projekt förklara vad som är speciellt med just den här rollen. Vad det är som karaktäriserar rollen. Om denna kreativa brainstormning inte har gjorts av författaren så kommer regissören och skådespelaren att hitta på något som leder till att regissören får gå tillbaka till författaren och be om justeringar, utifrån just denna brainstormning. Ibland tackar författaren och tar emot, och ibland kan det leda till att författaren tar långledigt och reviderar hela sitt konstnärliga skapande.  

På samma sätt blir läsningen av ett manus tråkig när figurerna/personerna i ett manus saknar karaktär. 

Så hur skapar man karaktär? Om detta kommer Therese Ahlbeck att prata mer om på kursen om "karaktär".  Men låt oss ta en snabb glimt på några oförglömliga karaktärer. 

Tilda Swinton i "Michael Clayton". Här är final-scenen. (Spoilerwarning. Se hela filmen först) Tilda fick Oscar för sin gestaltning av den plågade antagonisten. Inte konstigt, hon är fantastisk, men allt fanns redan i manuset (jämför med manuset  - se sid 119-125 för denna scenen) . 

Nu hoppar vi vidare till "Fargo". Ethan och Joel Coens filmer är ofta fantastiska för just deras förmåga att skapa färgstarka karaktärer. Se denna scen som ett exempel. Men läs manuset först, och notera att även om det är färgstarka skådespelare så finns karaktären redan i texten. (jämför med manus, sid 87-89 i denna länken

Gemensamt för dessa båda scener är att det rör sig om hur den skyldige möter sin överman. Låt oss därför som avslutning ta en en nyare film där det inte finns någon självklar skyldig (men däremot konflikt) "Captain Fantastic". (jämför med manus, Se sid 60-63 i denna länken

/MAO

Vad vi tittade på nyss... Stranger Things

Det känns som att vi är tre år efter alla andra som har Netflix. Men till sist fanns ingen återvändo. "Alla" har ju pratat om den så det var bara att ge sig i kast. Vi brukar inte gilla så kallad skräck, eller vad man nu ska kalla det här. Poltergeist var aldrig min bag. Det är å andra sidan 35 år sen nu, så kanske har man mognat lite sen dess. 

80-tal, ett gäng 12-åringar (typ) spelar rollspel. De cyklar hem mitt i natten och en av dom försvinner. Vad hände? Vem var det? Kan det ha att göra med det stora hemliga företaget strax utanför samhället? Etc... 

80-talsnostalgin är ju total, och det behöver inte vi orda om igen. (alla andra gör det så bra)

Däremot vill jag också lyfta Winona Ryder som har fått många hyllningar för sin roll som mamma till den försvunne pojken. Själv var jag skeptisk till en början. Hur kul kan det bli med en stackars mamma som saknar sitt barn? (Ren ångest ju) Men det blir verkligen intressant när man inser att en mamma som har förlorat sitt barn faktiskt inte fruktar någonting. Inte ens monster. 

Hade vi sett serien innan vi drog igång vår egen Happy Street-serie hade vi nog justerat en och annan sak. Nu finns där några likheter som verkligen inte var avsiktliga. Vi får väl se om någon påpekar något i september när Happy Street har premiär. 

Vad vi tittar på just nu... Suits

Yep. Även vi är tv-serie-nördar. Ibland. Som för tillfället. Och just nu är det SUITS som vi följer maniskt. 

Serien lär ha gått några säsonger på SVT för något år sen, men jag tror ändå att serien passar sig bäst för att glufsa i sig på Netflix där den går att se just nu (Säs 1-6). 

Handling i korthet: Supersnillet Mike snubblar in på en audition för Harvard-jurister till "den bästa advokatbyrån" i stan. Superadvokaten Harvey möter där för en gång skull sin jämlike och anställer Mike, trots att denne inte har någon formell utbildning... 

Författarna har tydliga kunskaper om advokat-skrået vilket gör att när det blir för mycket "technical" snack så är jag trygg med att åtminstone de verkar veta vad de pratar om. För själv är jag inte säker. Kanske är det därför vi har fastnat. Eller så är det för den underfundiga humorn. Varje avsnitt är bara 42 minuter, men innehåller ändå tydliga avsnittsbågar, vilket gör att det ibland blir lite väl stora vändpunkter som ska sväljas i en och samma scen. Och helst ska skådespelaren inte heller röra sig när hen får veta att hen t ex blivit avskedad...  

Kortbetyg: "Talking faces, men välskrivet och fyndigt"  

Studiebesök i London!

Vi var på besök i London i förra veckan, och passade på att träffa en engelsk kollega i det som vi väl får kalla för Independent-branschen. Dictynna Hood är manusförfattare och regissör och gjorde filmen ”Wreckers” för några år sedan med Benedict Cumberbatch (Sherlock mm) Claire Foy (The Crown mm). Då filmen gjordes strax innan Hr Cumberbatch flög mot stjärnorna så blev den självklara frågan om hur det var att arbeta med honom. Var han annorlunda mot andra skådespelare? Eftersom Dictynna har hållit på ett par år i branschen, och har undervisat flera blivande stjärnor på teaterskolor där, så menar hon att det kan man inte. Vilken skådespelare som breakar och vem som inte gör det är omöjligt att säga. Däremot kunde hon förstå varför Benedict Cumberbatch inte bara breakat utan även seglat ännu högre upp i stjärn-hierarkin. Han är ”smart”, och förstår spelet, ”he doesn’t get wrapped up” av media och av fans.

Dictynna Hood tog oss med till National Theatre där vi fick ståplats-biljetter(!) för 5 pund(!) till föreställningen av Ibsens ”Hedda Gabler”. I regi av holländaren Ivo van Hove, som tydligen är ett hett namn på teaterhimlen. Patrick Marber har gjort en ny-översättning av pjäsen, och slående var att den var så rolig. Nu pratar vi kanske inte Robert Gustavsson-rolig, eller ens Lost in Stångby-rolig (för er som sett den), men själv har jag aldrig sett Ibsen som någon man av humor direkt. Men här var det fniss och skratt med jämna mellanrum. Kanske var det texten, eller skådespelarna som helt klart hade ’funny bones’. Att stå upp i 2 timmar och 30 minuter gick hur bra som helst.

 Marcus, Therese och Dictynna Hood. 

Marcus, Therese och Dictynna Hood. 

Efteråt fick vi följa med in back-stage och tacka för föreställningen. Här bakom scenen fanns en hel liten bar där alla pratade med alla. Delvis en känsla av teaterhögskola, fullt med fniss och fylla, men också ett ställe som gjort för introduktioner regissörer och skådespelare emellan. Vi pratade med några från uppsättningen som bl a berättade att reptiden för pjäsen bara varit drygt tre veckor(!), och även om vi bara var svenska filmare på kort besök så ville de gärna ha våra mailadresser uti fall att vi plötsligt skulle till att filma något på engelska. 

Det var en rolig och intressant dag. I princip är branschen likadan i England som här, men med den lilla skillnaden att konkurrensen liksom marknaden är oändligt mycket större. 

 

Singin in the rain...

Aj aj, både mamma och dotter Fischer gick bort inom loppet av 48 timmar. Alla sörjer prinsessan Leia, men själv kan jag inte låta bli att tänka på att mamma Debbie Reynolds, som den sista i den fantastiska trion från Singin in the rain, nu är ur tiden. Så från Star Wars till en film som fortfarande ligger före, här är Gene Kelly som berättar om hur Singin in the rain blev till i en raspig 1979-intervju. 

Om du fortfarande inte har sett denna fantastiska film, gör dig nu tjänsten och se den ögona bums! Meta-nivåerna och humorn i den här filmen är på rena Judd Apatow/Seth Rogen-höjder. Finns på Netflix nu!

Danskjävlarna! Oscars...

För alla som har minsta intresse av kortfilm så är Oscars shortlist för kortfilm ett måste att ta del av. Har en kortfilm nått hit så vet vi att den är extremt välgjord och antagligen tänkvärd och originell. Samt möjligen lite "politiskt korrekt". 

Vad som borde förvåna (eller inte...) är att producenten Kim Magnusson från danska M&M productions återigen har nått hit. M&M productions har sedan 1996 varit nominerad inte mindre än åtta gånger i den här klassen. Och vunnit tre! Av dessa har Kim producerat den nominerade kortfilmen inte mindre än 5 gånger. Och vunnit två. De övriga tre gångerna är det hans far, Tivi, som producerat.

Och hur många gånger har de hamnat på denna short-list? 13 gånger!  

Vad är det denna duo, far och son, gör så bra att de nu har chansen att för nionde gången bli nominerade? I korthet kan man säga att de verkligen vet hur man ska göra för att nå ända fram. Att bli Oscarsnominerad är inte att vinna på lotteri. Snarare handlar det om att målmedvetet arbeta och se till så att det manus man håller på med verkligen håller måttet på alla sätt. Därefter ska man "bara" se till att få filmen kvalificerad för Oscars. Det här året var 137 filmer med i tävlan. 

Gå till Oscars Live-action short-film short-list

 

Fantastiska filmmanus att läsa!

Nu har Oscarsjuryns avdelning för bästa manus vaskat ner de tävlande till en så kallad Shortlist. Av dessa kommer alltså fem att i januari bli nominerade. Manusen i denna shortlist har siten Indiewire samlat ihop för alla som är intresserade att läsa. Det rör sig alltså om manus som produktionsbolagen putsat upp efter att filmen är klar. Så tro inte ett ord när Indiewire påstår att man skulle kunna se någon skillnad på dessa manus och den färdiga filmen. 

Så klart hade det varit ännu roligare om det hade varit "inspelningsversionen" av manuset som skickats ut för läsning. Men spelar roll! Huvudsaken är att man här får chansen att läsa några verkligen bra manus. 

För en feelgood-entusiast som undertecknad så är åtminstone "Captain Fantastic" ett måste att läsa! 

Gå till Indiewire! 

Robert Mckees STORY-seminarium i helgen!

I helgen fick vi ta del av det berömda STORY-seminariet med den 78-årige Robert Mckee som föreläsare. Tre dagar i streck från kl 9 till 20. Non-stop. I de korta pauserna lät Mckee folk få komma fram och ställa frågor. När Mckee himself pausar kan man undra. I filmen nedan får man några kloka citat från Mckee, och lite bilder från själva eventet. 

Oavsett, nu har vi fått oss en genomkörare av hans manusskrivarbok "Story" som är väl värd att läsa. Om och om igen.

För att få en liten smak av hur han är så tar vi det här klippet från Spike Jones "Adaptation" med Nicholas Cage, där Mckee spelas av Brian Cox.

Alla tävlande om en Oscar för bästa animerade kortfilm...

Någon har funnit listan över alla som anmält sig för tävlingen om en Oscar för bästa animerade kortfilm. I år är det 70 stycken filmer (mot 60 stycken förra året), varav en är svensk! Johanna Rytels "Mom's on fire". Heja Johanna! På den här sidan har skribenten gått igenom alla filmerna och letat reda på deras trailers. Om inte annat så kan man konstatera att kreativiteten är desto större bland kortfilmarna än bland långfilmarna... 

Gå till sidan! 

Intervjuer med manusförfattare!

Jeff Goldsmith är namnet på en filmnörd i Hollywood som gjort sig ett namn på att intervjua manusförfattare. På hans sparsmakade blogg kan man finna de flesta av hans intervjuer som han gjort de senaste 5 åren. Eftersom manusförfattarna så sällan kommer till tals, men har kanske den djupaste kunskapen om problemen bakom ett manus eller ett helt projekt (de är ju ofta med på hela resan) så blir dessa samtal ofta betydligt mer intressanta än de gängse intervjuerna med de medievana skådespelarna eller regissörerna. 

Gå till Jeff Goldsmiths Q&A! 

Vem visste t ex att David Siedler, som skrev The King's speech, ville skriva manuset redan på 80-talet men blev ombedd av det engelska kungahuset att vänta tills att Änke-drottningen gått ur tiden. En väntan som blev 20 år lång då hon levde till att bli 103 år.

David F Sandberg - A swede in Lala-land...

En svensk som verkligen gör karriär i Hollywood är David F Sandberg (icke att blanda ihop med David Sandberg - utan F - som gjorde King Fury). Hans väg till Lala-land kom sig av en liten kortfilm han gjorde på 3-4 minuter. Filmen hette Lights out, den lades ut på youtube, and the rest is history. I somras hade långfilmen med samma namn premiär, och just nu arbetar han med en annan horror-movie, AnnaBelle 2. För det är just horror som är hans specialitet.  

Man kan tycka mycket om horror-genren. Undertecknad är definitivt ingen fan av den. (varför ska jag skrämma upp mig själv?) Men oavsett smak så kräver horror sin regissör. Det gäller att veta varje bildvinkel i förväg. Det är ofta saker som inte är där som ska skrämma åskådaren. Ett ljud kan göra hela skillnaden mellan obehag eller inte. 

Som exempel på detta se Davids väldigt informativa och pedagogiska lilla film ”The making of Closet Space”, sen även själva filmen!

Kan man sen inte få nog av David F Sandberg så följ honom på twitter, där han under namnet @ponysmasher lägger ut sina mindre alster. Stor humor blev det när en filmblogg sågade hans Lights Out längs med knölarna med en tweet, varpå han själv tackade för att bloggaren äntligen recenserade honom. 

En lysande liten kortfilm! Thunder-road!

Thunder Road - hur gör man en lysande liten film om man inte har så mycket pengar? Tja man kan göra som Jim Cunnings som struntade i att klippa och tog hand om huvudrollen själv. Bland annat vann den kortfilmspriset i Sundance, och hoppas nu i dagarna på att få bli bland de 10 sista som gör upp en nominering till Oscars. Under filmen finns en behind the scenes-länk samt kontaktuppgifter till Jim himself om ni vill fråga honom något personligen. 

Officer Arnaud loved his Mom. https://vimeo.com/blog/post/behind-the-video-sundance-winning-thunder-road Email: jimmycthatsme@mac.com Twitter: https://twitter.com/jimmycthatsme

Scriptshadow

Man kommer som bekant ingenstans utan ett bra manus.

Och ingen regissör blir någonsin en någorlunda bra regissör utan att förstå grunderna i vad som gör ett bra manus. På samma sätt blir ingen manusförfattare någonsin duktig i detta hantverk utan att ha koll på grundstenarna.  

Ett bra sätt att ta till sig hur ett manus fungerar är att följa bloggen Scriptshadow. 

Den här killen (eller det här gänget?) började med att läsa manusen som ännu inte blivit filmade i Hollywood och la ut en recension varje vecka. Efter hand har det blivit mer och mer och nu kommer det olika manus-relaterade saker varje dag från denna blogg. 

Vill man själv läsa de manus som han/hen/dom recenserar så lägg ett mail till dom. Kolla under ”contact”, så kan du själv få chansen att läsa och se att även de största stjärnorna får kämpa med kanske inte världens bästa manus. Eller att även de bästa manusförfattarnas verk kanske till en början inte är de mest lysande. Eller att någon helt okänd författare har lyckats attrahera hela branschens intresse med ett genomarbetat och originellt manus.