Studiebesök i London!

Vi var på besök i London i förra veckan, och passade på att träffa en engelsk kollega i det som vi väl får kalla för Independent-branschen. Dictynna Hood är manusförfattare och regissör och gjorde filmen ”Wreckers” för några år sedan med Benedict Cumberbatch (Sherlock mm) Claire Foy (The Crown mm). Då filmen gjordes strax innan Hr Cumberbatch flög mot stjärnorna så blev den självklara frågan om hur det var att arbeta med honom. Var han annorlunda mot andra skådespelare? Eftersom Dictynna har hållit på ett par år i branschen, och har undervisat flera blivande stjärnor på teaterskolor där, så menar hon att det kan man inte. Vilken skådespelare som breakar och vem som inte gör det är omöjligt att säga. Däremot kunde hon förstå varför Benedict Cumberbatch inte bara breakat utan även seglat ännu högre upp i stjärn-hierarkin. Han är ”smart”, och förstår spelet, ”he doesn’t get wrapped up” av media och av fans.

Dictynna Hood tog oss med till National Theatre där vi fick ståplats-biljetter(!) för 5 pund(!) till föreställningen av Ibsens ”Hedda Gabler”. I regi av holländaren Ivo van Hove, som tydligen är ett hett namn på teaterhimlen. Patrick Marber har gjort en ny-översättning av pjäsen, och slående var att den var så rolig. Nu pratar vi kanske inte Robert Gustavsson-rolig, eller ens Lost in Stångby-rolig (för er som sett den), men själv har jag aldrig sett Ibsen som någon man av humor direkt. Men här var det fniss och skratt med jämna mellanrum. Kanske var det texten, eller skådespelarna som helt klart hade ’funny bones’. Att stå upp i 2 timmar och 30 minuter gick hur bra som helst.

 Marcus, Therese och Dictynna Hood. 

Marcus, Therese och Dictynna Hood. 

Efteråt fick vi följa med in back-stage och tacka för föreställningen. Här bakom scenen fanns en hel liten bar där alla pratade med alla. Delvis en känsla av teaterhögskola, fullt med fniss och fylla, men också ett ställe som gjort för introduktioner regissörer och skådespelare emellan. Vi pratade med några från uppsättningen som bl a berättade att reptiden för pjäsen bara varit drygt tre veckor(!), och även om vi bara var svenska filmare på kort besök så ville de gärna ha våra mailadresser uti fall att vi plötsligt skulle till att filma något på engelska. 

Det var en rolig och intressant dag. I princip är branschen likadan i England som här, men med den lilla skillnaden att konkurrensen liksom marknaden är oändligt mycket större.